Turkiet

Då både jag och Cicci (min arbetskamrat och vän) kände oss enormt sletna så tog vi tillfället i akt att ta en sista minuten resa till Turkiet då Cicci på skämt frågade om jag ville följa med då hon inte trodde att jag skulle säga ja. När väl den spontana idén skulle göras till verklighet var det inte fullt så enkelt som vi trodde det skulle bli. Till bådas förvåning sa Jörgen ja på en gång (fast alla barnen var hemma den veckan) och Ciccis man behövde mer tid på sig för att säga ja. Sen när hon väl hade fått igenom sin begäran (så att säga) så återstod problemet med semester och vikarier, som vi har väldigt ont av. Och till råga på allt så hade inte C så många semesterdagar kvar så vi fick satsa på en dag där vi behövde ta så lite ledigt som möjligt! Nu återstod problemet med dagis eftersom vi inte skulle ha råd att jag åkte på semester och Jörgen var tvungen att ta ledigt från jobbet. Ringde till chefen och kollade hur det funkade sen sa de på dagis att det gick bra att barnen var där hans tider. På fritids är det aldrig några problem så det var knappt så att vi tänkte på det. När alla andra hinder var avklarade återstod själva resan, med en begränsad budget så fick man tänka noggrant och försöka ha lite is i magen. Till slut föll valet på Alanya hotell Bon Apart Seaside. När det väl var dags att resa flög vi från Karlstad vid 9.20 på lördag morgon.

Landningen var hemsk, vi var många (alla vi pratade med) som trodde att vi skulle krascha då planet gick både upp oh ner, fram och tillbaka och "vippade" åt alla håll. Om piloten hade meddelat att det skulle komma att bli turbulens så hade man inte behövt oroa sig för sitt liv!

Enligt reseledaren skulle det ta 1,5 timme till första stoppet och det var 4 stopp, vårat var såklart det sista och efter 2,5h var vi framme (de andra som hade åkt hade åkt dit på 2h så vilken väg vår busschaufför tog kan man bara undra). När alla utom vi hade klivit av tog chauffören en snabbrunda i bussen, då fick han se att en barnfamilj hade haft riskaka/chips och smulat ner golvet. Han svor på Turkiska och var riktigt obehaglig, han tog tom av sig sjalen han hade på sig och kastade den i vindrutan så mycket han orkade. När han tog ut våra väskor satte han ner dem med en smäll och sa "Problem". Då sa mitt sällskap att det inte var vi utan några andra. När vi var framme behövde mitt sällskap röka så vi stod utanför en liten stund innan vi checkade in och då kastade han ner skräpet i en påse och svor så vi skyndade oss in på hotellet.

Rummet kan inte kallas "Stor familjesvit" det var rena skämtet, särskilt badrummet, tog man ett kliv in där kunde man ta på handfatet/toaletten/duschen utan att flytta på sig. Hade det bara stått dubbelrum så hade man inte förväntat sig mer än detta men förväntningarna är större när det står så. En fåtölj fanns och hur 17 man skulle kunna få plats med fler personer i det rummet vet vi inte. Men det värsta av allt var sängarna, de var hårdare än det är att ligga på ett liggunderlag på stengolv och när man väl lyckats somna vaknade man av att man hade ont någonstans så man fick ändra ställning. Till hjälpen fick vi ett par filtar att stoppa under madrassen!

Jag är verkligen inte en person som vanligtvis klagar men det med sängarna var fruktansvärt! För att nämna något positivt var de flesta i personalen mycket trevliga :) men hade vi inte haft turen att träffa så underbara människor där hade resan varit "en resa från helvetet"! Hade det gått en transferbuss hade vi vänt direkt och åkt hem. Vi var så besvikna att vi lade oss efter middagen hade serverats...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0