Åter igen länge sen
som vanligt är det långt emellan skrivperioderna, tyvärr. Denna gång beror det på att jag har sommarjobbat på hemvården där jag var förra sommaren. Fast i år valde jag bara att jobba en period då vi planerade barn och jag inte mådde så bra när vi väntade Kevin samt att vi då fick 2 veckor tillsammans innan Jörgen ska börja jobba igen. Igår kom Linnea hem, Jörgen var i Kil när jag fick åka till akuten i arvika, som tur var kunde Jörgens kusin Pernilla bli med mig till sjukhuset. Fick en mindre blödning som började på lördag morgon och som när jag var hemma emellan turen (hade delad tur igår) blev kraftigare men inte så stor så det kom något på trosskyddet men efter ett till samtal med sjukvårdsrådgivningen så blev det bestämt att jag skulle åka in. Själv tänkte jag nog att jag skulle hinna tillbaka till jobbet kl 16 fast kl var 15 när jag åkte. Vet inte hur jag tänkte riktigt men var lite chockad och ledsen samtidigt som jag hade skuldkänslor för de stackarna på jobbet som skulle få ta mitt jobb också. Halv 4 var vi inne iaf och 2h senare var vi klara med ett tråkigt besked. Hade börjat blöda från livmodermunnen och därmed början till missfall. Nu fick jag uppmaningen att gå hem och vila sen kunde vi bara vänta och se hur det utvecklade sig. Hade ingen bra känsla alls och idag kl 13 cirka fick jag en större blödning och därmed startade missfallet... Blöder kraftigt så när jag inte sitter på toaletten så vilar jag, gråter och tänker om jag har gjort något som orsakat det. Jag vet egentligen att man INTE kan stoppa ett missfall och att det oftast beror på något fel hos fostret eller i livmodern och det kan nog tänkas komma att bli en tröst senare men NU är det ingen tröst alls. Vi förlorade våran bebis i vecka12. Då man börjar känna sig lite mer säker på att allt ska gå bra så händer detta... Är ledsen och besviken. Pojkarna kom hem idag så Jörgen han underhåller våra barn medan jag ligger här själv och funderar o sörjer. Känner mig ensam i sorgen just nu men jag vet att även Jörgen sörjer, på sitt sätt. Imorgon kl 13 (ett dygn efter starten) har vi tid på Kvinnokliniken i Kalrstad för en kontroll och om de måste skrapa så får jag stanna kvar så måste packa en väska och ta med mig med :( Tur i oturen var gårdagen min sista dag på jobbet så nu kan jag vila och sörja ett tag sen får vi ta nya tag och försöka hitta krafterna igen. Har en planerad tur till Ullared på fredag men nu vet jag inte hur det blir med det. Är allt okej så vill jag åka ändå men tror Jörgen vill vara hemma men jag känner att vi kan behöva göra något kul och få den tiden för oss själva efter det här.
SÖRJER DET SOM KUNDE HA BLIVIT....
SÖRJER DET SOM KUNDE HA BLIVIT....
Kommentarer
Trackback
