skafferitjuv.blogg.se

Man är en familj och man ska behandla barnen lika (självklart), men man har ingen rätt att vara FÖR involverad i barnen? Tex föräldramöten, utvecklingssamtal på dagis/skola, läkar och tandläkarbesök mm. Vet inte egentligen varför det sårar mig att jag inte blivit tilfrågad, kanske bara för att det är självklart att man gör sånna saker som en familj. Vet inte om jag skulle vilja sitta där med Jörgen och Anna ändå, troligtvis inte jag har ju inte ens träffat henne men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sårar mig att han inte frågat. Fast han vill ju förstås inte ha med mig. Men hade varit skönt att bli uppskattad för den kärlek man ger barnen. Andreas kanske inte kommer vilja åka på alla dagisaktiviteter/möten eftersom det är en bit att åka och förhoppningsvis ska han väl jobba någon gång, då är det inte säkert han kan heller. Inte vill jag gå själv, vet att mamma hatade det, så när jag blev lite äldre rukade jag följa med på Carros föräldramöten. För mig är det självklart att Jörgen får vara med om han vill, tänker inte tvinga honom givetvis det måste vara av egen vilja. Och när Andreas träffar någon får ju hon givetvis med följa med. Är ju bara positivt om hon är intresserad av Linnea och hennes liv. Det är enligt mig ett tecken på att man bryr sig. När är man förälder och när är man det inte? Man kan inte vara både ock samtidigt iaf så mkt fattar jag. Önskar det fanns någon slags guide ibland för hur mycket man ska involvera sig i barnens liv. Vi är en familj säger han. Men inte alltid elller? Är det pga henne som han inte frågat eller är det bara så att han inte tycker det har något med mig att göra. Jag tror inte Andreas skulle bry sig om Jörgen var med, tror faktiskt han har såpass mycket förstånd att se fördelarna med det. Man vill ju att ens barn ska bli älskat, ju fler som gör det desto bättre väl??? Eller går kärleken över gränsen då? Får man bara tycka om sina bonusbarn när ingen ser på?  

Någon som har något bra svar?