Önskar
att jag hade fötts med lite mer tålamod, vet att du bara behöver tid men jag saknar dig så oerhört mycket. Gör så ont och jag kan knappt andas när jag tänker på dig, för att hjärtat känns som en sten. Nu verkar du inte ens vilja vara vän med mig eller är det bara det att du inte vet hur du ska kunna gå tillbaka till hur vi hade det förut. Hoppas inte att det är förstört så vi inte kan umgås alla 3 som vi gjorde innan det här, för Linneas skull och även våran då vi trivs i varandras sällskap. Inte kan vi gå tillbaka och vi kan heller inte gå framåt fören du är redo. Men jag hoppas du börjar förstå att jag menar allvar. Mamma sa förut att du kanske bara behöver vara med henne ett tag och jag vara själv innan vi hittar tillbaka till varann. Synd bara att jag är människa som behöver närhet och att få känna mig omtyckt, vill verkligen inte förstöra något.
